kroppkakanbrinner

Jag ville ta tillfället i akt att meddela alla att jag är bäst. För det är något som jag vet att alla ni som kanske läser redan vet så ja. Tänkte bara förtydliga (a)

Anledningen att jag sitter här och skriver är för att jag kan. Det är sjukt galet kul att kunna skriva. Men nu är det så att jag finner det svårt vad jag ska skriva..

Jag har ju redan sagt att jag är bäst så det vet ni. Det jag kan göra nu är att visa er den text som fick tuffingen själv att börja gråta. Tillägnad henne och all min kärlek och jag fiskar dig galet. Du är bäst, efter mig och Siri såklart och du finns för alltid i mitt hjärta. Glöm inte det<3


Varför är det vackra alltid så tragiskt? 
Det var en gång en flicka. Flickan levde sitt liv som man alltid lever det. Hon var inte olycklig, men något inom henne sa att livet var mer. Hon kunde bara inte hitta detta välkända, mytomspunna mer.. Så en dag fann hon det. En klar novemberkväll fann hon något mer. Hon fann en pojke som tänkte, som kände och såg världen på ett helt nytt sätt. Hon kände hur något började glöda inom sig och hur hon började se världen på nya sätt. Enda problemet var bara att denna underbara pojke var så flyktig. Så hon var tvungen att lista ut hur hon skulle få honom att stanna. Hon ville ha hans värld i sin. Så hon tänkte, många timmar och många nätter funderade hon på vad hon kunde ge som skulle göra att han stannade. Hon hade redan gett sin kropp, så vad fanns det kvar? Hon tänkte länge och förtvivlat.
  Så en natt som var kall och blåsig kom hon på det. Hon blev så glad att hela kroppen började pirra och hon fick gåshud. Hon visste vad som skulle få honom att stanna och vara underbar och hennes! Så dagen efter så möttes de som vanligt. Men istället för hej så sa flickan försiktigt : Titta en present!
 Och så sträckte hon fram sin själ. Lika bräcklig fågelunge och den lyste klart i regnbågens alla färger. Hon log, det gladaste och vackraste leende som finns på hela jorden. Så pojken kunde inte säga nej. Han tog själen i sina händer och log ett stilla leende. Ett mystiskt djupt leende, ett som visade att han visste så mycket mer än henne. Och det var så hon ville ha det. Eller var det han som ville det.. Hon kunde inte längre minnas.
 
Dagarna gick och flickan gick på små moln, han skulle aldirg kunna lämna henne, han hade tagit emot den största av gåvor. Men så en dag hände det oundvikliga. "Vi måste prata" sa han. Nej nej nej, tänkte hon. Inte prata, ord är överflödiga. Se på min själ, se på alla vackra färger. Den är din nu, snälla fortsätt vara min. Jag behöver inte ha hela dig, jag kan vara ha en del. Du är mitt ljus, mitt liv, mitt allt. Snälla gå inte. Jag är så otroligt mörkrädd..
  Men orden som hon ville viska nådde aldrig hennes läppar. Istället satt hon och såg på honom med stora blå ögon medan han uttalade orden som krossade hennes värld.
 
Jag älskar dig, men jag är kär i någon annan..
 
Hon satt och tittade på honom, såg på medan han rensade bort alla färger, allt ljus. Tillslut fanns bara mörkret.. Och hon är så fruktansvärt mörkrädd och ljuset kommer aldrig återvända.